För Per Olov Jansson var berättelserna livsviktiga, liksom för resten av den janssonska familjen. Syskonen Tove, Per Olov “Prolle” och Lars “Lasse” Jansson växte upp i en kreativ miljö i föräldrarnas, skulptören Viktor “Faffan” Janssons och konstgrafikern Signe “Ham” Hammarsten-Janssons ateljéhem. De tre syskonen stödde varandra i vått och torrt.
För Per Olov var pressen att skapa något konstnärligt stor. Båda föräldrarna var konstnärer, och hans syster sålde sin första teckning redan som 14-åring, medan brodern skrev sin första bok i nästan samma ålder. Det fanns en förväntan om att också Per Olov skulle skapa konst och litteratur, men kampen för att hitta fram till vad och hur han skulle göra det blev lång.
Per Olov, som var född år 1920, fann sin passion i fotograferandet. Han upptäckte fotograferandet vid fronten, och gjorde det till sitt huvudsakliga yrke då kriget tog slut. Förutom konstfotografi ägnade han också sig åt dokumentera både Tove, hennes verk och hennes ateljé.
Tove gillade inte att stå framför kameran, men i hennes almanackor från 1940-talet går Tove igenom hur det är just bilderna som hennes bror tog på henne själv, ateljén och hennes målningar som förekom i otaliga böcker och sammanfattningar.
Per Olovs böcker har spelat en viktig roll som källmaterial för många som har intresserat sig för historien bakom Mumintrollens kreatör.
Förutom att han ofta dokumenterade Tove, spelade Per Olov också en roll i hur det första Mumintrollet föddes: Tove tecknade nämligen det första mumintrollet som en del av en filosofisk diskussion som hon förde med brodern med hjälp av bilder och text på väggen till ett utedass under 1930-talet.
När Per Olov fotograferade sin syster kunde han observera många olika känslor. Hennes händer utstrålade självsäkerhet och kontroll, medan ansiktet alltid visade en försiktig spändhet. Hade det att göra med att hon var trött på att sitta modell, eller berodde det på den inre spänning som Per Olov alltid uppfattade hos Tove?
Per Olov upplever att trots att han tog oräkneliga bilder på sin berömda syster, lyckades han aldrig fånga en bild av henne där hennes ansikte skulle ha varit helt avslappnat och oskyddat.
Tarzan-lekar spelade en viktig roll under Toves och Per Olovs barndomssomrar, som tillbringades i skärgården i Pellinge. Senare var de båda förtjusta i de släta undervattensklippor som förekommer längst ut på havskobbarna.
Syskonen brukade ofta simma precis före det blåste upp till storm och låta vågorna spola över sig. Bilden på Tove som Per Olov tagit bakifrån var tänkt att symbolisera lyckliga somrar vid havet, inte fungera som ett personporträtt. Tove försökte sätta sig på stenen i vågorna, men blev gång på gång nersköljd i vattnet av vågorna.
Både Tove och Per Olov hade ett liknande sätt att gestalta vågor i sina verk, Tove i sina målningar och Per Olov i sina fotografier. Syskonen ville inte avbilda vågorna så att de hade en viss riktning, utan ville visa på böljornas vågrörelse av och an, som rörelse och motkraft.
Per Olov ordnade sin första konstutställning först i samband med sin 80-årsdag, i sina familjemedlemmars fotspår. Före det hade han gjort ett namn för sig genom att vinna flera stora fotograferingstävlingar.
Till utställningen år 2000 valde han bilder han fotograferat i Pellinge, den första redan från år 1943. Inför utställningen återvände han till sin barndoms sommarlandskap för att ta flera naturbilder, för att ännu bättre kunna skildra naturens mångfald, detaljer och färgprakt.
* Citat ur boken Resa med Tove 2002
** Citat ur boken Teckna, men med ljus, Per Olov Jansson 2006
Bilder: ©Moomin Characters™ / Tove Janssons dödsbo