Dans i Mumindalen

Glädjen som fås från delade stunder är central i muminberättelserna. Tove Jansson värderade verkligen vänner och familj, och firande var ett av de viktigaste sätten för hennes vänskapskrets att hantera livet under andra världskriget. Fester, som ofta inkluderade dans, hjälpte till att fly från den dystra verkligheten.

På gamla foton och videor syns Tove ofta dansa runt på fester eller på klipporna på sin egen ö.

Denna lekfullhet och dans som ett sätt att uttrycka frihet och glädje tog sig också in i Tove Janssons litteratur, inklusive muminberättelserna. Böckerna gen omsyras av tillfällen där muminfamiljen och deras vänner deltar i och organiserar olika fester. Vad vi också lär oss från mumintrollen är att man inte behöver någon speciell anledning för att fira – eller dansa!

Dans i fara: glädje och gemenskap

Kometen kommer (1946) är ett utmärkt exempel på mumintrollens förmåga att hålla fast vid små glädjeämnen i mötet med hot och bekymmer. Snorkfröken insisterar på att gå på en fest vid en dansbana i skogen trots den annalkande kometen.

O! Jag vill dansa! ropade Snorkfröken och slog ihop tassarna. Inte har vi tid med att dansa nu när jorden ska gå under, sa Snorken. Men om vi alls ska dansa måste vi göra det nu, utbrast Snorkfröken. Snälla du! Den går ju under först om två dar!

<Kanske man kan få lemonad i en sån där handelsbod, sa Sniff. Och vägen går nästan åt vårt håll, sa Mumintrollet. Man kunde ju bara titta på den där dansbanan, tyckte Snusmumriken. Medan man går förbi …

– Kometen kommer (1946)

Men Muminpappan bar ut speldosan i trädgården och kopplade på en väldig högtalare. På ett ögonblick fylldes hela dalen av dans, skuttande, trampande, svängande, flaxande. Trädandarna dansade i luften med flygande hår och stelbenta muspar svängde runt i bersåerna.

– Trollkarlens hatt (1948)

Enligt Sirke Happonens doktorsavhandling om rörelse i muminböckerna (“Vilijonkka ikkunassa – Tove Janssonin Muumiteosten kuva, sana ja liike” från 2007) kan man också se skillnader i karaktärernas dansstilar – från ballerinaliknande mumintroll till mer konstnärliga Filifjonkor och Mymlar.

En annan ganska dyster berättelse, Sent i november (1970), blir lättare genom Mymlans dansuppträdande. Hennes rörelser och hennes glädje under dem beskrivs i detalj.

Mymlan gick ut på golvet med blygsam och mycket självmedveten uppsyn. Hennes hår räckte till knäna, man såg att hårtvätten hade lyckats. Hon nickade hastigt åt Snusmumriken och han började spela. Han spelade mycket sakta, Mymlan höjde armarna och gick runt sig själv med små, trevande steg. Shoo, shoo, tidelido, spelade munharmonikan, oförmärkt gick musiken in i en melodi, den blev gladare och Mymlan dansade snabbare, nu var hela köket fullt av musik och rörelse och det långa röda håret var som en flygande sol.

Vad det var vackert och glatt! Ingen hörde Djuret som tungt och väldigt kröp runt huset, gång på gång runt och utan att veta vad det ville. Gästerna stampade takten och sjöng tideli tidelo, Mymlan sparkade av sig sina stövlar, hon kastade sin halsduk på golvet, pappersgirlanderna vajade i spisvärmen, alla klappade i tassarna och nu slutade Snusmumriken att spela med ett högt rop! Och Mymlan skrattade av stolthet.

– Sent i november (1970)

I Farlig midsommar (1954) är Filifjonkan exalterad över midsommar och vill fira genom att dansa runt en eld: inte bara en kulturell referens till nordiska traditioner, utan återigen dans som ett sätt att befria sig från plikter och begränsningar.

Så underbart, allt är tillåtet! utropade Filifjonkan. En sån natt! Ska vi inte elda upp alla skyltarna? Ska vi inte göra en midsommarbrasa av dem och dansa kring dem ända tills de brinner ner!?

– Farlig midsommar (1954)

Det finns ytterligare ett brasfirande i Trollvinter (1957), som enligt boken är en tusen år gammal tradition för alla varelser som kommer ut medan resten av dalen sover mitt i vintern.

Hon hade skaffat sig en egen ritual som hörde ihop med lyktan. När hon hade stirrat på den en stund började hon sjunga. Det måste ha föreställt sång. Ett slags nynnande, ett vinande tunt ljud som trängde in överallt tills man tyckte att man hade det inne i huvudet, bakom ögonen, i magen. Samtidigt vaggade hon fram och tillbaka, långsamt och tungt, och flaxade upp och ned med sina kjolar som liknade torra skrynkliga läderlappsvingar. Mårran dansade!

–  Pappa och havet (1965)

Dans genom tiderna: från swing till samba

Muminböckerna har översatts till över 60 språk, varav många också har fått flera upplagor genom åren. De dussintals versionerna visar inte bara kulturella variationer utan också skillnader relaterade till vad som var aktuellt vid tiden de skrevs eller redigerades.

I den första versionen från 1946 av boken Kometjakten frågar Snorkfröken Mumintrollet “Kan du dansa swing?” men i en senare upplaga från 1956, Mumintrollet på kometjakt, frågar Snorkfröken om Mumintrollets mambofärdigheter.

Den engelska översättningen från 1951 nämner däremot samba, och i en annan svensk version, Kometen kommer, från 1968, frågar Snorkfröken “Kan du dansa detdär nya du vet, vaddetnuheter?”.

Mumintrollet gillar dock alltid valsen bäst!

I de tidiga versionerna av Kometen kommer, illustreras Snusmumriken dansande på tåspetsarna när han spelar sitt munspel, men i senare versioner står han stilla på båda fötterna.

Oavsett om de står inför en annalkande komet, trotsar det vardagliga, eller helt enkelt uttrycker glädje, finns det alltid tid för en dans i Mumindalen! Om du kunde delta i en dansfest i Mumindalen, vem skulle du vilja ha som din danspartner?