Den första muminberättelsen och krigets skugga

– Tove Jansson skrev boken i början av 1940-talet, under kriget. Där finns hemlöshet, och hotet om förintelse. Katastrofen, den stora översvämningen, och flyktingarna i berättelsen visar hur Tove har påverkats av kriget. Men berättelsen har ett lyckligt slut – det är en barnbok trots allt, säger Boel Westin, som har forskat i Tove Janssons liv och verk i flera decennier och bland annat skrivit en biografi om henne.

Westin berättar om Jansson dagboksanteckningar, där hon skriver att hon drömmer att om att skapa ett lyckligt samhälle, en annan värld, något annat än den deprimerande och skrämmande verklighet andra världskriget var.

“Man kan kanske säga att Muminvärlden är ett förverkligande av denna dröm”, säger Westin.

Katastrofen som tema finns med redan i den första muminberättelsen – en stor översvämning hotar mumintrollens existens, och de olika karaktärerna framställs som väldigt små i förhållande till naturens krafter.

“Katastrofen som tema blev väldigt viktig för Tove Jansson. Här är det det den stora översvämningen, senare är det kometen eller vulkanen. Det är ett narrativt koncept som hon ofta byggde sina berättelser omkring”, säger Westin.

Hos Tove Jansson blandades respekten för naturens krafter ofta med en fascination och dragning till stormar och andra farligheter.  Det var något som hon bar med sig från barndomen, ett arv från fadern, skulptören Viktor Jansson. Den känslan beskriver hon också i sina vuxenböcker, till exempel i novellen Högvatten i den självbiografiska Bildhuggarens dotter. Där är en ordentlig storm precis vad som behövs för att få den nedstämda familjefadern att vakna upp ur det saktmod som påverkar hela familjen – “den bästa storm vi någonsin haft”, som berättaren uttrycker det.

I början av Småtrollen och den stora oversvämningen är Mumintrollet och hans mamma på jakt efter ett nytt hem, och letar efter familjefadern Muminpappan, som är försvunnen. Under äventyrets gång stöter de på ett antal olika figurer som antingen hjälper dem eller behöver deras hjälp, och muminfamiljen tar sig an sina nya bekantskaper med öppna armar.

“I början är det bara en mamma och hennes son. Sedan möter de ett litet djur, Sniff, som blir en del av familjen. Det är typiskt för muminfamiljen: familjen är ett väldigt flexibelt koncept,” säger Westin, som menar att idén om den utvidgade familjen kanske är ett av bokens viktigaste teman.

“I senare muminböcker talar man om att det bara är att bygga nya sängar och göra matbordet större om man får gäster som vill flytta in. Jag tycker att det är ett mycket muministiskt koncept.”

Småtrollen ger en hel del grundkunskap om mumintroll – bland annat att de tidigare har levt i symbios med människor bakom deras kakelugnar, men det var innan värme-elementens tid. Denna gamla vana går igen i mumintrollens fascination för att bo i tornliknande byggnader.

Vi får också veta hur muminfamiljen kommer till Mumindalen, och vilken viktig roll Muminmammans handväska och dess innehåll spelar i det förloppet. Men trots att detta alltså är berättelsen som lade grunden för de senare muminböckerna, har Småtrollen inte setts som en del av den egentliga “muminkanonen”. Berättelsen skiljer sig rätt mycket från de åtta senare muminböckerna både vad gäller karaktärer och berättargrepp.

“Det är en klassisk sagoberättelse. Där finns många väldigt tydliga referenser till klassisk barnlitteratur – hon har inte riktigt utvecklat sitt eget litterära uttryckssätt ännu. När man vet att det finns flera efterkommande berättelser kan man läsa den här och hitta nycklar till det som kommer senare. Så det är en ganska viktig bok, även om den inte är hennes bästa. Men jag tycker den lägger grunden för Muminvärlden,” säger Westin.