Ensamhet i Mumindalen – Del 2

Denna artikel är en fortsättning på den första delen skriven av Sanna Tirkkonen, en forskare som har studerat Tove Janssons arbete. I dessa två artiklar undersöker hon teman som ensamhet och utanförskap i Janssons verk, särskilt i romanen Pappan och havet (1965).

Text: Sanna Tirkkonen akademiforskare, praktisk filosofi, Helsingfors universitet, Bilder av Moomin Characters

Den första delen av den här artikeln handlade om ensamhet och hur det kan tolkas specifikt i Muminpappans och den ensamme fiskarens upplevelser i romanen Pappan och havet. Den här artikeln fördjupar temat utifrån perspektivet hos andra karaktärer i berättelsen.

Lilla Mys aktiva ensamhet

Av invånarna i Mumindalen verkar Lilla My i Pappan och havet sysselsätta sig med det som faller henne in, men även i henne syns ensamhetstemat. Boken avslöjar att Lilla My är ett övergivet barn som har vant sig att klara sig på egen hand. Förutom upplevelsen av att ha blivit övergiven kan man se Lilla My som ett sätt att bearbeta balansen mellan ensamhet och självständighet.

Lilla My är den enda av figurerna i Pappan och havet som inte alls klagar över att hon drabbats av den situation familjen befinner sig i. Rättframt löser hon små konflikter utan att sätta sig i någons ställning, sorglöst dödar hon myrorna med fotogen och ständigt försöker hon bräcka Mumintrollet i minsta dispyt. Till Lilla Mys överlevnadsknep hör att hon ständigt är på sin vakt och håller sig à jour med vad som händer mellan de övriga familjemedlemmarna. Hon är alltid ett steg före i att läsa situationen och talar högt också om sådant som de andra hellre skulle ha hållit tyst om.

Lilla My påminner läsaren om att ensamhet inte nödvändigtvis är ett tillbakadraget eller passivt tillstånd. Ensamhetsforskare har påpekat att ensamhet till och med kan vara kopplad till en aktivitet utöver det normala som ett sätt att försöka få kontakt med andra människor även i vardagliga situationer. Upplevelsen av att man saknar betydelsefulla sociala relationer skapar ständigt en press att ta kontakt med andra, även om det inte leder till något djupare.

I det Tove Jansson skriver om Lilla My och Muminpappan kan man också se att hon granskar ensamhet i relation till aggression och ilska. Forskning har fäst betydligt mindre uppmärksamhet vid den kopplingen än till exempel vid kopplingen mellan ensamhet och depression.

Muminmammans ensamhet i en nära relation

I Pappan och havet illustreras sambandet mellan ensamhet och depression av berättelsen om Muminmamman. Mammans ensamhet är kopplad både till en brist på kontakt mellan henne och Muminpappan och till att hon saknar sitt liv i Mumindalen. Sådana känslor kan vem som helst uppleva om man genomgår en kris i en nära relation eller till exempel flyttar till en ny ort. Muminmamman är ensam i en ny omgivning som hon har svårt att rota sig i. Samtidigt är Muminpappan så helt fördjupad i sina egna problem att Muminmamman blir helt osynlig för honom.

I början av berättelsen försöker Muminmamman vara positiv, men blir besviken. På ön går det inte att göra sådant som var viktigt för henne i Mumindalen. Muminmamman försöker plantera blommor, men de trivs inte i den karga jorden. Medan Muminpappan kände sig onödig i Mumindalen känner Muminmamman att hon är på fel ställe på ön.

För att råda bot på sin saknad börjar Muminmamman såga ved, men gör det med sådan frenesi att hon bygger en mur av ved omkring sig. I sin privata brevväxling har Tove Jansson berättat att hon vid den tid hon skrev Pappan och havet hade arbetat på sin relation till sin mamma Signe Hammarsten-Jansson (1882–1970), som just då kändes mer fjärran än någonsin. I sina brev beskriver Jansson sin mammas ensamhet, dåliga hälsa och hur mamman kände att hon på ålderns höst bara var i vägen och vid sidan om allting.

moomin stories loneliness
Från Pappan och havet

 

I romanen börjar Muminmamman må bättre när hon hittar något meningsfullt att fylla sina dagar med. På väggarna i Hon börjar måla allt det hon saknar i Mumindalen på väggarna i fyren. Den kreativa processen hjälper henne att förstå allt det hon de facto saknar – i takt med att väggmålningen fortskrider får saknaden form. Samtidigt börjar Muminmamman identifiera sina negativa känslor. Hon kan erkänna att hon vill resa hem från den förskräckliga ön.

Hon behöver inte alltid vara den som bjuder de andra på trevlig stämning. Till slut hjälper den kreativa processen henne att igen rikta in sig på framtiden och på en värld som kan vara gemensam för hela familjen.

Mumintrollet och svåra nära relationer

I flera av muminböckerna saknar Mumintrollet Snusmumriken, väntar på att han ska återvända och blir glad åt hans brev. Berättelserna presenterar på ett accepterande sätt att Snusmumriken behöver sina vandringar, att han ger sig i väg över vintern och alltid återvänder när våren kommer. Ändå känner Mumin sig ensam när Snusmumriken är borta.

Många läsare känner till att Snusmumriken har lånat många drag av Tove Janssons ungdomskärlek Atos Wirtanen (1906–1979). Den upplevda ensamheten är ibland förknippad med en förlust – man har en gång haft ett viktigt förhållande, men nu är det borta. Forskning har också tagit fasta på frågan om parförhållanden, problem med parbildning och ensamhet.

ensamhet muminberättelser
Från Trollkarlens hatt

 

I Pappan och havet söker Mumintrollet kärlek och självständighet från sin familj. Genom hela berättelsen tänker han på sin rädsla för att vara ensam och sitt behov av acceptans. Av Janssons brev till sina vänner vet vi att hon samtidigt bearbetade en konflikt med sin mamma, eftersom mamman hade svårt att acceptera hennes förhållande till Tuulikki Pietilä (1917–2009). Trollvinter är den muminbok som handlar om mötet med Too-ticki, om förälskelse, om knytt i skåp och hur Jansson inte längre ville hemlighålla sitt liv.

Mumintrollets ensamhet på ön är inte bara kopplad till konflikter i familjen, utan också med det motstånd som hennes nya relation möter i en trång samhällsatmosfär. Även Mumintrollet bär på en hemlighet. Om kvällarna går han ensam ner till stranden för att vänta på de vackra sjöhästarna som är omgivna av regnbågar. Han känner ett starkt behov att berätta om sjöhästarna för någon, men de andra i familjen är bara inriktade på sina egna bekymmer. Mumintrollet tror att han och sjöhästarna förenas av kärleken till allt som är vackert. Han föreställer sig att han skulle föra poetiska och kloka samtal med dem. I sina personliga brev beskriver Tove Jansson Tuulikki Pietilä nästan på samma sätt.

Väntan på sjöhästarna sammanfattar också Mumins rädsla: han är rädd för en kärlek man inte kan tala om och som inte ens hans egen familj kan förstå. Men när sjöhästarna äntligen kommer skrattar de bara åt honom och retas. Mumintrollets ensamhet är de facto kopplad till ett försök att undvika att bli sårad och en rädsla för att sjöhästarnas yttre skönhet inte motsvarar deras inre verklighet.

När Mumintrollet väntar på sjöhästarna på stranden dyker också Mårran upp och fryser ner allt omkring sig. Mårran har ibland tolkats som en symbol för det omedvetna, men Mårran kan också ses som en illustration av ensamheten själv.

Redan på vägen till ön med fyren försöker Mumin tala med sin mamma om Mårran och ensamhet, men Muminmamman svarar bara att man inte ska tala om en mårra, för annars växer hon. När hela familjen till slut finner varandra igen och börjar må bättre börjar också Mårrans tröstlösa figur dansa av glädje och flaxa med kjolarna – inte ens marken fryser under henne längre. I Mumintrollets försök att närma sig Måran är det hela tiden sin egen ensamhetsrädsla han möter.

Små steg ut ur ensamheten

Muminfamiljens ensamhet i Pappan och havet är en förbigående kris, men för alla är det naturligtvis inte så. Alla har inte en familj eller närstående att vända sig till. Av Tove Janssons böcker tar till exempel Sent i november upp hur man kan skapa nya kontakter när man inte kan förlita sig på sina nära och kära. Ensamhet ska förstås som ett omfattande socialt problem, och hur allvarligt det problemet är påverkas på ett väsentligt sätt av hur våra relationer till andra människor – till exempel boende, omsorg och arbetsliv – har ordnats i samhället.

Det finns fortfarande mycket skam kopplat till ensamhet och skamkänslor påverkar lömskt hur vi ser våra egna förutsättningar att vara med andra människor och bli accepterade. Därför gäller det för frivilligorganisationer att i sitt arbete för att förebygga ensamhet komma ihåg att ensamhet ofta bäst lindras genom sådan verksamhet som inte alltför mycket understryker deltagarnas ensamhet eller behov av andra människors sällskap, utan som med låg tröskel erbjuder möjlighet att engagera sig i något betydelsefullt – och samtidigt träffa andra människor.

Det är möjligt att bryta sig ur även djup ensamhet, men det går inte nödvändigtvis utan hjälp. Också det ger Pappan och havet en modell för. När Muminfamiljen i slutet av berättelsen har hittat varandra igen närmar de sig den ensamma fyrvaktaren och börjar tillbringa tid med honom. I början har han svårt med sällskap, men muminfamiljen ger honom tid att vänja sig vid att sitta vid kaffebordet och accepterar honom precis sådan som han är. Efterhand lockar muminfamiljens närvaro och värme fyrvaktaren ur sitt skal och får honom att minnas vem han egentligen är – och ljuset från den bortglömda fyren lyser igen.

Läs mer om samarbetet mellan Moomin Characters och Finlands Röda Kors här.

 

Källor:

Jansson, Tove: Trollkarlens hatt (1956), Trollvinter (1957), Det osynliga barnet och andra berättelser (1962), Pappan och havet (1965), Kometen kommer (1968), Sent i november (1970)

Skribenten är postdoc-forskare vid Jyväskylä och Helsingfors universitet och gästforskare vid Universitätsklinikum Heidelberg i Tyskland. År 2019 tilldelades hon Konestiftelsens pris Vuoden Tiedekynä (Årets vetenskapspenna) för sin artikel Yksinäisyyden tunteet Tove Janssonin teoksessa Muumipappa ja meri (Ensamhetskänslor i Tove Janssons verk Pappan och havet) i tidskriften Psykoterapia.