Religion är kanske inte det första man associerar Tove Jansson med, men om man tar en närmare titt på hennes litteratur kan man hitta bibliska motiv både i muminböckerna och hennes vuxenlitteratur.
Är det jordens undergång? frågade Lilla My nyfiket.
Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.
Himlen? upprepade Lilla My. Måste vi in i himlen? Och hur kommer man ut därifrån?
– Farlig midsommar, 1954
Janina Orlov, översättare och doktor i litteratur, lyfter fram ovanstående citat från Farlig midsommar som ett av sina favoritexempel på hur Tove Janssons religiösa bakgrund gör sig påmind, lite utspritt här och var i hennes litteratur. Bland annat de återkommande översvämningarna i både berättelserna och illustrationerna i muminböckerna går lätt att associera med Bibeln. Toves morfar Fredrik Hammarsten var hovpredikant och omtyckt predikare. Elin, Toves mormor var präsdotter och känd som prästens vilda jänta – ett arv som hon förde vidare till sin dotter Signe eller ”Ham”, Toves mamma.
Författaren Kaj Korkea-Aho delar epiteten finlandsvensk författare med religiös bakgrund med Tove Jansson, och enligt honom verkar det som om Tove gillade att strö ut lite hädelser i sina noveller och vuxenprosa.
“Ungefär som en sen protest mot något man upplevt som ett tvång sin ungdom. Jag tror också att Tove, även om hon inte var religiös som vuxen, hade en bas i sig som aldrig lämnade henne, och upplevde att vissa saker var heliga.”
Han lyfter upp novellen Karin, min vän (i Brev från Klara, 1991) och Toves ”otroligt vackra och otroligt religiösa” kusin Karin som exempel.
”Karin och Tove hade en nära vänskap och en hel del av deras lekar kretsade kring det religiösa, andliga. I novellen bygger Karin guds tron och en del av leken är att de tillber och är vörnadsfulla. Men plötsligt går Tove och sätter sig på tronen, och Karin blir likblek – ”så där får man inte göra”, leken avbryts för det är så fasansfullt vad Tove gjort. Jag antar att hon skriver så för att hon njuter av provokationen, och det här återkommer på andra håll”, beskriver Korkea-Aho.
Prästen Camilla Lif, som beskriver sig som ”50 procent kristen och 50 procent Mumin”, håller med Korkea-Aho, och anser att Toves religiösa bakgrund också syns i muminberättelserna, och särskilt i hennes egen favoritbok Pappan och havet.
”Det är fortfarande en förtrollad värld, men Muminpappan går omkring och går och känner sig onödig. Så tvingar han med familjen ut till en öde ö med en fyr, och han ska skriva en avhandling om havet. När jag läste det igen tänkte jag att hur mycket det liknar att skriva en avhandling om teologi. Han undrar vad havet gör på natten, vad är havets ursprung, vilja hur ser havet på rättvisa och förlåtelse, eller det lilla livet som levs på den här kobben.”
Hon citerar ett tal som Muminpappan håller för havet: ”Om ni tänker er att havet är en bild för gud så förstår ni varför jag är kristen. Så här talar jag också med gud.”
Vågskummet blåste av och strök över havet i en rasande grå rök och vattnet var fårat och upprivet som ett vredgat ansikte.
Pappan kopplade om sig i huvudet, det gick mycket lätt idag. Och inne i sitt huvud samtalade han med havet på samma lediga sätt som hans förfäder hade gjort.
Du är alldeles för stor för att behöva bry dig om att göra intryck, sa pappan åt havet. Det är ovärdigt. Är det nu verkligen så viktigt för dig att försöka skrämma en liten ynklig ö som har fullt upp med att klara sig i alla fall? Du skulle vara glad åt att den har vågat lägga sig så här långt ut, vad skulle du annars ha att jämföra dig med? Vad skulle du ha för roligt utan bränningar? Tänk nu efter… Och så har du mage att skrämma dem dessutom!
Pappan lutade sig framåt och stirrade strängt på den rykande sjön. Det är en sak som du inte har begripit, sa han. Du borde ta hand om den här ön. Du borde beskydda och trösta den istället för att göra dig märkvärdig. Förstår du? Pappan lyssnade ut i stormen men havet kunde inte svara honom…
Förresten, fortsatte pappan, i rättvisans namn måste jag säga att det där med whiskylådan var hyggligt. Jag förstår nog vad du menade. Du kan ta ett nederlag. Men att sen ge sig på ön för att vara ovanpå, det var futtigt. Och allt det här säger jag bara – eller nästan bara – därför att jag tycker om dig.
– Pappan och havet, 1965
Den här artikeln baserar sig på en paneldiskussion under den första Tove-festivalen i Stockholm, mars 2020. I spellistan nedan kan du hitta några sällsynta skatter för Tove- och muminentusiaster i form av unika diskussioner och intervjuer som visades på festivalen.