Hattifnattarna, Mumindalens rastlösa vandrare

De är gråvita och liknar smala svampar med tassar som sträcker sig rakt ut från kroppen. De växer från små vita frön – men bara om man sår fröna på midsommarafton. När det åskar blir hattifnattarna laddade med elektricitet.

“Hattifnattarna är hela tiden hela tiden är på resande fot, och strövar omkring överallt.”

Hattifnattarna dyker upp i Tove Janssons allra första muminbok, Småtrollen och den stora översvämningen (1945). Där förklarar Muminmamman att hattifnattarna på något sätt har narrat med sig Muminpappan på sina resor. Hattifnattarna förekommer ofta i Muminböckerna, vilket kanske inte är förvånande eftersom de hela tiden hela tiden är på resande fot, och strövar omkring överallt.

Några hattifakta:

Hattifnattar luktar bränt. Det beror antagligen på att de blir elektriskt laddade när det åskar.

De har runda ögon som oftast, men inte alltid, är färglösa.

De varken äter eller sover.

De rör sig i grupp, aldrig ensamma.

De växer från små vita frön, men enbart om fröna sås på midsommarafton.

De vill sällan något illa, men de kan ge otäcka elektriska stötar.

Ingen förstår sig på hattifnattarna, men Muminpappan, som själv är en rastlös figur, beundrar deras ständiga vandrande. Fler än en gång har han blivit frestad av tanken på att följa med dem…

Citat om hattifnattarna:

• ”Men för det mesta vandrar de runt världen, stannar ingenstans och bryr sig inte om nånting. Du kan aldrig säga om en hattifnatt är glad eller arg, sorgsen eller förvånad. Jag är säker på att han inte har några känslor alls.” (Muminmamman i Småtrollen och den stora översvämningen, 1945)
• ”De säger ingenting och bryr sig inte om någon. Bara går och går och viftar med tassarna och stirrar på horisonten.” (Mumintrollet i Kometen kommer, först utgiven som Kometjakten, 1946)
• “Bara far och far … Ingen ro i sig.” (Fredrikson i Muminpappans memoarer, först utgiven som Muminpappans Bravader Skrivna av honom själv, 1950).