Mårran, ensam och missförstådd

Mårran är en oformlig grå varelse med stora uttryckslösa ögon, en stor näsa och en bred tandrad. Långsamt, men förvånansvärt smidigt, hasar hon fram med flaxande kjolar. Man vet väldigt lite om Mårrans liv eftersom hon egentligen inte talar – hon tjuter när hon är ledsen, och svarar enstavigt när hon är tvungen – och hon brukar försvinna när hon har fått det hon vill ha. 

“Ensamheten är antagligen också orsaken till att Mårran alltid söker sig mot ljus och värme.”

Nästan alla som bor i Mumindalen är rädda för Mårran, men samtidigt känner de på sig att hon nog är väldigt ensam. Kanske det är det som gör dem så illa berörda? Ensamheten är antagligen också orsaken till att Mårran alltid söker sig mot ljus och värme. Men hon lyckas aldrig nå fram, elden slocknar när hon kommer för nära.

Mårran förekommer också i Trollvinter (1957), men mest framträdande är hon i Pappan och havet (1965). Det är i den här boken som Mumintrollet utvecklar ett speciellt förhållande till Mårran. Till en början gillar han henne inte, eftersom hon skrämmer iväg de gäckande sjöhästarna som Mumintrollet så gärna skulle vilja bli vän med. Men småningom kommer Mumintrollet och Mårran varandra närmare, och Mumintrollet går till stranden varje natt för att träffa Mårran. En natt kommer han utan stormlykta (han tror att det är den som Mårran är mest intresserad av) men trots det dansar och sjunger hon för honom. Mumintrollet blir glad när han märker att marken där Mårran stod är frusen…

Citat:

• “Hon var inte särskilt stor och inte såg hon så farlig ut heller. Man kände bara på sig att hon var förskräckligt elak och kunde vänta hur länge som helst. Och det var hemskt.”  (Trollkarlens hatt, 1948)
• “Mårran vankade ute på isen i alldeles egna funderingar som ingen nånsin skulle få reda på.” (Trollvinter, 1957)
• “Det gick långsamt och tungt, men det gick. Hon hade tid. Hon hade ingenting annat än tid.”  (Pappan och havet, 1965)
• “Hon kom seglande över vattnet i sin dimma av köld som ett ont samvete och kröp upp på stranden.” (Pappan och havet, 1965)
• “Det finns ingen annan Mårra än jag, jag är den enda. Jag är den kallaste i hela världen. Jag blir aldrig varm.” (Pappan och havet, 1965)
• “Hon stirrade in i lampan och ruskade sakta på sitt stora tunga huvud. En vit dimma av köld rullade fram vid hennes fötter. Nu började hon långsamt glida fram mot lampan, en väldig grå skugga av ensamhet.” (Pappan och havet, 1965)