Dansa inför kometen – Hur muminböcker tröstar oss i kristider, del 2

Om du missade den första artikeln kan du läsa den här.

Att bekämpa klimatförändringar med ord

Mark Ellingham på Sort of Books är den brittiska förläggaren för både Tove Janssons och Andri Snær Magnasons böcker. Han ser likheter mellan de två författarna eftersom de båda behärskar tekniken att hantera stora och komplicerade frågor genom berättande. Det är berättelsen som fångar människors uppmärksamhet, oavsett om du skriver en allegori för klimatförändringar eller krig.

“Allt handlar om berättelser, eller hur? Och det är roten till allt Toves arbete och allt ditt arbete, Andri – både i dina vuxen- och barnböcker. Och klimatförändringarna är kärnan i det du vill berätta historier om.”

Andri Snær Magnason skriver om miljökatastrofer och klimatförändringar i sina egna skönlitterära verk. Hans första barnbok, den prisbelönta The Story of the Blue Planet, har översatts till cirka 40 språk, och hans senare berättande faktabok On time and water närmar sig samma siffror. Han har också gjort en populär TED-talk.

Magnason minns att han en gång i tiden träffade en forskare som föreslog att han skulle skriva om klimatförändringarna.

 “Och jag sa: “Jag känner inte att jag har någon auktoritet – jag är ingen forskare, jag har inga data. Men forskaren sa: “Jag är ingen historieberättare, och människor förstår inte data, de förstår berättelser.” Så jag började tänka. Vilken typ av berättelser kan du berätta som gör klimatvetenskapen relaterbar? Och vilka berättelser berör oss?” 

“folk förstår inte data, de förstår historier.”

Andri Snær Magnason vill påverka politiken genom sitt skrivande och tar upp sin bok On time and water som ett exempel.

“Och jag försöker förhindra att haven stiger. Så plötsligt befinner du dig i en magisk situation med konstnärer som skriver om den här frågan – vi försöker förhindra översvämningen med ord.”

Dansa medan du kan – mumintrollen tar sig an hot och kriser 

Magnason och Ellingham försöker kartlägga hur Tove Jansson guidar sina läsare genom hot och osäkerhet i sina två första muminberättelser.

“Tove Jansson skrev berättelser i en mycket turbulent tid, och hon är ett mycket bra exempel på hur man reagerar på, i princip, apokalyps. Hon tänkte till och med på den megatrend vi ser nu, med människor som inte vill skaffa barn på grund av framtiden. Varför ska man skaffa barn bara för att kastas in i ett kaos eller en krigsmaskin, eller i vårt fall – klimatkampen?”, säger Ellingham, och fortsätter:

“När man tittar på “Småtrollen och den stora översvämningen” är den rotad i bilder av flyktingar och katastrofer. Och i “Kometen kommer” är det ännu mer så, där har du alla karaktärer som flyr från vad de tror kan vara världens undergång. För mig handlar det om flyktingar. Det handlar om att återförenas med familjen, vilket är ett stort tema i många av böckerna, eller hur?”

“Och nu har vi klimatkrisen, och jag tänkte faktiskt på hur hennes böcker passar in i klimatkrisen”, säger Magnason.

“Det är mänskligheten i att “alla är välkomna”. Det är häpnadsväckande att läsa en bok från den tiden där det nästan inte finns någon ondska, förutom några tricksters och dysterhet och några mycket mörka figurer. Jag tror att det är det stora ljuset som man kan känna i hennes verk.”

“‘Är det jordens undergång? frågade Lilla My nyfiket.
Allra minst, sa Mymlans dotter. Försök bli snäll om du hinner, för nu ska vi nog snart in i himlen allihop.
Himlen? upprepade Lilla My. Måste vi in i himlen? Och hur kommer man ut därifrån?’”

– Tove Jansson, Farlig midsommar (utgiven 1954)

Mark Ellingham ser samma teman i Farlig midsommar, där världens undergång verkar vara nära igen i form av en ny översvämning, och novellen Det osynliga barnet (från Det osynliga barnet och andra berättelser, ursprungligen publicerad 1962) – där en misshandlad flicka sakta blir synlig igen genom muminfamiljens omsorg.

“Farlig midsommar har katastrofen i centrum, men det är ett mycket lättare hjärta. Det är en senare bok – den är skriven åtta eller tio år efter kriget. Det är en riktig komedi, och den har också Toves stora kärlek till teatern i centrum. Ett av mina favoritstycken i den är delen med Lilla My som frågar hur man kan komma ut ur himlen – jag tycker att det visar hur hela tonen är annorlunda.”, säger Ellingham.

“Tove är ett bra exempel, eftersom hon lever i katastrofen. Och om man tittar på bilder från Europa från den tiden så är det i princip någon form av apokalyps som pågår där. Hennes filosofiska synvinkel är att hon finner så mycket mänsklighet, hopp och filosofi även i de mörkaste stunderna”, fortsätter Magnason.

“Hennes filosofiska synvinkel är att hon finner så mycket mänsklighet, hopp och filosofi även i de mörkaste stunderna.”

Tove Jansson skriver för barn och för det inre barnet  

Magnason lyfter fram ett avsnitt ur muminberättelserna, som finns i serietidningen Mumin och kometen (ursprungligen publicerad på engelska som Moomin and the Comet år 1958) av Tove och hennes bror Lars Jansson:

Snorkfröken vill dansa, men Mumintrollet är motvilligt – hur skulle de kunna dansa när jorden kanske är dömd till undergång? Varpå Snorkfröken svarar “Men älskling, det är inte förrän på söndag”.

“Det finns någon form av lekfullhet och glädje. Personligen, som konstnär, tycker jag att hennes arv är oerhört viktigt inom barnkultur eller fantasylitteratur för barn med dessa dubbla lager, där man både talar till barnen, men också till den vuxna som läser för barnet eller barnet inom varje enskild vuxen. Jag tror inte att Tove någonsin gjorde någon slags uppenbar skillnad mellan att skriva för barn och att skriva för vuxna. Hon berättade bara historier. Hennes böcker, som till exempel Sommarboken, det är omöjligt att säga om det är en barnbok eller en vuxenbok”, Magnason says.

“Jag frågar er, käre läsare, är det någon konst att vara modig om man inte är rädd?”

– Muminpappan, Muminpappans memoarer av Tove Jansson (utgiven 1950)

Enligt förläggaren Mark Ellingham tar sig barnboksförfattare ofta an större idéer än vuxna skönlitterära författare – en åsikt som delas av Andri Snær Magnason.

“Ja, och de tar dig också, kanske för första gången, genom vissa resor in i glädje, sorg och rädsla. Det kan vara första gången du möter några av dessa känslor och frågor i ord, med någon form av sammanhang – och du blir guidad genom allt detta. Jag tror att en bra barnbok förmodligen är en av de viktigaste sakerna man kan göra som konstnär“, avslutar författaren och aktivisten Andri Snær Magnason.

Se hela diskussionen på Tovefestivalen i Reykjavik, Island, här:

Hitta en lista med andra artiklar relaterade till muminböcker och hur de tröstar läsare runt om i världen i den första delen av artikelserien här.