Tove & Tooti – en sann kärlekshistoria – Queera teman hos Tove Jansson, del 3

De flytande könsrollerna i Mumindalen som du kunde läsa om i den andra delen i vår serie om queera teman hos Tove Jansson bottnar kanske i Toves egen motvilja mot att bli kategoriserad som det ena eller det andra i sitt privatliv. Hon ville inte ha barn och leva ett tidstypiskt liv för en ung kvinna på 1940- och 50-talen, men omfattade inte heller helt en homosexuell identitet i början.

“Jag tror inte att jag är helt och hållet lesbisk”

När Tove mötte Vivica Bandler som vi skrev om i den första delen i den här serien hade hon varit tillsammans med riksdagsmannen och journalisten Atos Wirtanen i tre år. I ett av sina brev till vännen Eva Konikoff beskriver hon sin sexuella läggning så här:

“Jag tror inte att jag är helt och hållet lesbisk, jag känner mycket klart att där inte kan bli någon annan kvinna än Vi, och att min förhållande till männen är oförändrat. Måhända förbättrat.“ (Brev till Eva Konikoff december 1946)

Under de kommande åren föreföll Tove leta efter sig själv både privat och professionellt. Hon hade relationer med både män och kvinnor och försökte hitta tid för både sitt målande och muminberättelserna. Men när hon mötte grafikern och konstnären Tuulikki Pietilä på en julfest år 1955 stod det så småningom klart att hon hade hittat sitt livs kärlek. Så här skrev hon till Tuulikki följande sommar i juni.

“Jag känner mig som en trädgård som äntligen fått vatten så att mina blommor orkar slå ut.”

Tuulikki, vars smeknamn var Tooti, inspirerade karaktären Too-ticki som gör entré i den sjätte muminboken Trollvinter (1957). Hon är en vis och lugn figur som vägleder Mumintrollet i den främmande kalla vintervärlden som han vaknat till när resten av muminfamiljen fortsätter sin vintersömn.

Too-ticki berättar för Mumintrollet om de kryp och figurer som bara kommer fram på vintern. Utan att göra alltför raka jämförelser mellan Mumindalen och den verkliga världen är det lockande att läsa det som en beskrivning av de homo- och bisexuella som inte alltid kunde visa sina sanna jag i fullt dagsljus under den tid då Tove skrev berättelsen.

“Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren, sa hon. Allting som är lite skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året. Och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla har gått i ide – då kommer de fram.” (Trollvinter 1957)

Tove har berättat att den kalla, främmade värld hon målar fram Trollvinter är inspirerad av den kommersiella sidan av mumin-verksamheten, som hon måste lära sig hantera i takt med att mumintrollen blev allt populärare under 1950-talet. Tuulikki var ett stort stöd, som hjälpte och stödde henne precis som Too-ticki i berättelsen. Tove hävdade till och med att utan Tuulikki skulle hon inte ha kunnat komma över den kreativa kris som hon upplevde medan hon skrev Trollvinter.

“Jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn”

I Tuulikki Pietilä hittade Tove Jansson någon som var en vagabond, en sökare och frihetsälskande människa precis som hon själv. Vad som var minst lika viktigt var att Tuulikki förstod och respekterade vilken central plats arbetet och konsten hade i Toves liv, och de samarbetade på många kreativa projekt. Via Tuulikki verkade Tove ha hittat ro i själen, efter år av identitetssökande.

“Ser du, jag älskar dig samtidigt förtrollad och med ett stort lugn och jag är inte rädd för någonting som finns i beredskap för oss”, skriver Tove i juni 1956.

Hon var en förändrad kvinna, som slutgiltigt hade ”gått över till spöksidan”, som hon sa, där spöke var en synonym för lesbisk. Tove och Tuulikki levde tillsammans under resten av sitt liv, dels i Helsingfors och dels ute på ön Klovharun i Finska viken, där den här artikelns pärmbild är tagen.

Rent spel hyllar samkönad vardag

Tove skildrar ett liknande konstnärspar som hon och Tuulikki i en av sina senare böcker, Rent spel från 1989. Den är ett porträtt av Jonna och Mari, två 70-åriga kvinnor som lever tillsammans i angränsande ateljéer, separerade av en liknande vindskorridor som den som förband Tuulikkis och Toves ateljéer i Ulrikasborg med varandra. Den ena är konstnär, den andra konstnär och författare och de arbetar sida vid sida och reser jorden runt tillsammans.

Rent spel beskriver ett livslångt lesbiskt förhållande, en hyllning till en queer vardag där den sexuella identiteten är en självklar del av vardagen, inget som vare sig måste döljas eller understrykas. Boken fick pris av SETA, den finska organisationen för sexuellt likaberättigande.

Beskrivningen av den samkönade relationen i Rent spel är betydligt ljusare än skildringarna av homosexuella relationer i novellsamlingen Dockskåpet och andra berättelser, som Tove skrev tio år tidigare.

I en av novellerna, Den stora resan, möter vi Rosa, som är tillsammans med Elena. Detta är något hennes mamma inte verkar kunna vare sig benämna eller godkänna, och Rosa slits mellan Elenas och sin mammas krav och önskemål. Deras konkurrerande önskemål ställs på sin spets då båda vill åka på en lång resa tillsammans med Rosa, var för sig. Novellen är ett pyrande triangeldrama fullt av outtalade negativa känslor som ligger och bubblar under ytan.

Barbro K Gustafsson, som har skrivit en doktorsavhandling om erotiska motiv och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur, påpekade att bilden av homosexualitet i Tove Janssons författarskap ibland är mörk – behäftad med problem och negationer, vilket också är fallet i Den stora resan. Gusfsson förklarar detta med samhällets negativa syn på homosexuella relationer och menar också att Toves senare positivare beskrivningar av samkönade relationer kanske bottnar i samhällets ökade tolerans.

Även om Tove aldrig var någon uttalad gay-aktivist är hon tack vare sina modiga livsval och sin konst en stor förebild för många queer-personer runt om i världen.

— —

Brevcitaten är från boken Brev från Tove Jansson av Boel Westin och Helen Svensson.