Sniff, en räddhågsen men ivrig sakletare

Sniff drömmer om att hitta rikedomar – han är mycket fascinerad av tanken på att äga något glittrande och värdefullt.

Han vill gärna följa med när Mumintrollet och hans vänner företar sig något, oberoende av om det handlar om en expedition till Ensliga Bergen eller om att arrangera ett möte för att avgöra en viktig fråga i Mumindalen. Han är ändå ganska räddhågad och vill inte ge sig in på någonting farlig eftersom han är yngst blir han snabbt trött och tenderar att ge upp när saker blir komplicerade. Han försöker ändå alltid sitt bästa, och hjälper till om Muminmamman ber honom om det.

“Han försöker alltid sitt bästa.”

Sniff blir väldigt motiverad av tanken på att äga saker! Han längtar särskilt efter blänkande och glittrande föremål, som pärlor och diamanter. Om han ser en chans att hitta en skatt eller äga någonting värdefullt så lyckas han ofta komma över sina rädslor. Sniff är bra på att hitta borttappade saker – antagligen eftersom han älskar saker så mycket. Det var Sniff som hittade trollkarlens hatt i Trollkarlens hatt (1948). Han upptäckte också den grotta som hela muminfamiljen gömde sig i när en komet var på väg mot Mumindalen.

Sniff kan vara självisk, och han är dålig på att dölja sina besvikelser, vilket kan leda till att andra blir sårade. Till exempel den gamla herrn som byggt den förtrollade trädgården i Småtrollen och den stora översvämningen (1945) blev ledsen när Sniff inte gillade hans skapelse.

Vad är Sniffs favoritsak?

Av alla saker som Sniff har samlat under årens lopp är leksakshunden Cedric hans favorit. Cedric har “nästan ögon av topaser” och det sitter en liten äkta månsten på hans halsband. Sniff älskar Cedric också för hans ansiktsuttryck – “ett uttryck i ansiktet som var oefterhärmligt, som aldrig skulle kunna upprepas i ansiktet på en annan liten hund”. Alla är förvånade när Sniff ger bort Cedric till Gafsans dotter efter att Mumintrollet intygat att “om man ger bort nånting som man tycker om så får man det tillbaka tio gånger om och känner sig underbar efteråt.” Det här går ändå inte som väntat, utan Sniff känner sig i stället mycket illa till mods över att ha mist sin käraste ägodel. Snusmumriken försöker muntra upp Sniff genom att berätta en historia, men lyckas inte göra honom glad.

Vad är Sniff mest rädd för?

Sniff är livrädd för havet, vilket är ovanligt bland invånarna i Mumindalen. Alla i muminfamiljen älskar att simma och dyka! Trots att han älskar dyrbara saker vägrar han att följa med när Mumintrollet dyker efter pärlor (“man vet aldrig vad man kan få syn på därnere!”). Sniffs rädsla för vatten kan också vara orsaken till att han inte förekommer i boken Pappan och havet (1965).

Visste du det här om Sniff?

I den första muminboken Småtrollen och den stora översvämningen (1945) kallas Sniff bara för “det lilla djuret”. Det är först i Kometen kommer, först utgiven som Kometjakten (1946) som han får sitt riktiga namn.

Citat:

”Nu är jag rädd igen”, sa det lilla djuret. ”Jag börjar nästan ångra att jag alls följde med er.”
(Småtrollen och den stora översvämningen, 1945)

”Det var Mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man det tillbaka tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.”
(Det osynliga barnet och andra berättelser, 1962)

”Jag såg den först! skrek Sniff. Jag måste få välja namn på den. Vore det inte skojigt om den hette SNIFF. Det är så kort och bra.”
(Trollkarlens hatt, 1948)