Vintern är en tid då Mumindalen visar nya sidor, när badhuset intas av främmande figurer och Mumintrollet lär känna en helt ny värld. Tove Jansson var ingen utpräglad vintermänniska, men beskriver den kalla årstiden lika vackert som alltid då hon skildrar havet. Här är några lockande citat från Trollvinter.
En grå morgon föll den första snön över Mumindalen. Den kom smygande tätt och tyst, och på några timmar var allting vitt. Mumintrollet stod på trappan och tittade på hur dalen drog vinterlakan över sig, och han tänkte stillsamt, i kväll går vi i ide. För så brukar alla mumintroll göra nångång i november (och det är egentligen ganska förnuftigt av den som inte älskar mörker och köld). Han stängde dörren och tassade in till sin mamma och sa: Snön har kommit.
Trollkarlens hatt (1948)
Mumintrollen går i ide under vintern, men i några av Tove Janssons berättelser vaknar de oväntat upp och får uppleva julen. I novellen Granen (från Det osynliga barnet, 1962) vaknar hela muminfamiljen upp till julstök utan att ens veta vad jul är, och i Trollvinter (1957) vaknar Mumintrollet upp ensam och får lära sig om snö och andra magiska saker.
Vintern genom Mumintrollets ögon
Här är några underbara citat från Muminlandet Midvinter som skildrar den snöiga årstiden i Mumintrollets ögon.
Den ena flingan efter den andra lade sig på hans varma nos och smälte. Han fångade dem i tassen för att beundra dem en kort sekund, han tittade uppåt och såg dem sjunka emot sig, fler och fler, mjukare och lättare än dun. Är det så här det går till, tänkte Mumintrollet. Och jag som trodde att den växte upp underifrån.
I början är Mumintrollet minst sagt skeptisk till allt det fluffiga vita, men med tiden lär han sig uppskatta snön.
“Vinter! tänkte han. Man kan ju tycka om den!”
Man såg ingenting omkring sig för fallande snö och Mumintrollet greps av samma hänförelse som han brukade känna om somrarna när han vadade ut i sjön. Han slängde badkappan av sig och kastade sig raklång i en driva. –Vinter! tänkte han. Man kan ju tycka om den!
Too-ticki visar vägen i vinterlandet
När Mumintrollet tar sig ner till havet och familjens badhus upptäcker han att det har intagits av figurer som han aldrig har sett på sommaren, och att hela havet ser främmande ut.
De kom ner till havet som var ett enda stort mörker och gick försiktigt ut på den smala bryggan till badhuset.
Här brukade jag dyka, viskade Mumintrollet mycket tyst och tittade på de gula avbrutna vasstråna som stack upp ur isen. Vattnet var alldeles varmt och jag simmade nio simtag under vattnet.
Havet inte bara ser främmande ut på vintern, det låter annorlunda också:
Vinden hade somnat och de döda vasstråna stod orörliga i iskanten.
Han lyssnade, och tyckte att själva stillheten hade en mycket låg, sjungande ton. Det kanske var isen som frös ännu djupare ner i havet.
Den trygga och jordnära Too-ticki blir Mumintrollets tålmodiga ledsagare i den främmande, vita världen.
“Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren, sa hon.”
Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren, sa hon. Allting som är lite skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året. Och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla har gått i ide – då kommer de fram.
Too-ticki har en tydlig förebild i verkligheten: Tove Janssons livspartner, konstgrafikern Tuulikki Pietilä. Tove Jansson har sagt att vintern i Trollvinter är en metafor för den främmande värld som öppnade sig för henne i takt med att mumintrollen blev allt mer kända och hon måste lära sig mer om affärsvärlden. På den resan var Tuulikki ett ovärderligt stöd. Tove har sagt att hon var inne i en kreativ kris då hon skulle skriva Trollvinter, som hon inte skulle ha kommit igenom utan Pietiläs hjälp.
För Too-ticki är vinterhavet inte skrämmande, utan en trygg och pålitlig vän. Ibland beter sig havet riktigt finurligt, som när det erbjuder fina platser för isfiske.
Too-ticki satt under isen och metade. Hon tänkte på hur förståndigt det var av havet att då och då sjunka en liten bit. Så att man bara behövde krypa ner genom vaken vid badhusbryggan och sätta sig med sitt metspö på en sten. Över sig hade man ett trevligt grönt istak och vid ens fötter låg havet. Ett svart golv och ett grönt tak, som båda fortsatte i oändlighet tills de flöt in i varandra och blev mörker.
Ett ovande hav och en rasande storm
När Tove Jansson beskriver havet blir det ofta nästan som en egen karaktär, som den här vinterstormen som går över isen.
“Men det kom inget åskmuller. Inga blixtar heller. I stället steg en liten snövirvel upp från den vita kalotten på en av klackarna utanför kusten.”
Det var som om ridån hade gått upp för skådespelets sista, dramatiska akt. Scengolvet låg vitt och tomt ända ut till horisonten och det mörknade hastigt över stranden. Mumintrollet som aldrig hade varit med om en snöstorm trodde att det var åska. Han inställde sig på att inte bli rädd när det första mullrandet kom rullande. Men det kom inget åskmuller. Inga blixtar heller.
I stället steg en liten snövirvel upp från den vita kalotten på en av klackarna utanför kusten.
Oroliga vindkårar skyndade fram och tillbaka över isen och viskade i strandskogen. Det mörkblå växte och vindstötarna blev häftigare. Plötsligt var det som om en stor dörr hade blåst upp, mörkret öppnade sitt gap och allting blev fullt av flygande våt snö.
Den kom inte uppifrån längre, den rusade förbi utmed marken, den tjöt och knuffades som ett levande väsen.
“Havet låg och sov under isen.”
Havet låg och sov under isen och långt nere mellan jordens rötter drömde alla småkryp om vår. Men till den var det ganska långt för året hade inte hunnit längre än till en bit efter nyår.