Där är det vi ska bo och ha det skönt och besvärligt.
Muminmamman,
från boken
Pappan och havet (1965)
Där är det vi ska bo och ha det skönt och besvärligt.
Vad det är spännande att leva. Allt kan bli tvärtom – beroende på ingenting.
Världen är full av stora märkvärdiga ting för den som är färdig för dem.
... det gick långsamt och tungt, men det gick. Hon hade tid. Hon hade ingenting annat än tid.
Jag ville ju bara springa bredvid dem en stund, skratta och springa, du förstår ... De var så vackra ...
Du visste det men du hoppades att jag inte skulle tala om det, du är en självbedragare.
Han ville förstå. Han måste komma underfund med havet för att kunna tycka om det och för att kunna bibehålla respekten för sig själv.
Det där är rena medelpunktsvansinnet.
De var obeskrivligt vackra och lätta och de visste om det, de koketterade hänsynslöst och självfallet – för varandra, för sig själva, för ön eller havet, det gick på ett ut.
Och allt det här säger jag bara – eller nästan bara – därför att jag tycker om dig.
Då behöver jag ju inte alls förstå. Havet har bara lite dålig karaktär ...
Det var en varm och vacker eftermiddag, full av dofter och bin. Trädgården stod grann som en förlovningsbukett i de djupa färger den sena sommaren har.