Det är skönt att vara en mymla. Jag mår bra ända ner i tårna.
Mymlan,
från boken
Sent i november (1970)
Det är skönt att vara en mymla. Jag mår bra ända ner i tårna.
Tänk att lysa för båtar som aldrig går förbi.
Om jag är lessen så behöver jag inte visa det med en rosett.
Trummorna tystnade när Mårran hasade sig upp för berget, hon kom rakt fram till brasan. Och så satte hon sig i den utan att säga ett ord.
Hon tänkte på hur förståndigt det var av havet att då och då sjunka en liten bit.
O, ljuvlighet, att när man har ätit upp allt, druckit ur allt, talat om allt och dansat sina ben trötta gå hem i den tysta timmen före soluppgången för att sova.
Filifjonkan såg ögonblickligen att där inte hade blivit städat på mycket länge.
Hon kom inte för att släcka elden, hon kom för att värma sig, stackarn. Allt varmt slocknar när hon sätter sig på det.
Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.
Allting ser värre ut i mörkret, förstår du.
Å, sa hemulen och stirrade i marken. Han ville inte tvingas att tänka på något sorgligt, men han var så van att lyssna att han inte kunde gå sin väg.
Såna där små drakar gör vad som faller dem in. Än si och än så, och ser de en fet fluga så glömmer de allt vad de har tyckt och känt.