Långsamt började hennes fantasi måla upp ett eget oväder, ett mycket svartare och vildare än det som skakade hennes hus.
Filifjonkor,
från boken
Det osynliga barnet (1962)
Långsamt började hennes fantasi måla upp ett eget oväder, ett mycket svartare och vildare än det som skakade hennes hus.
Men det är inte så lätt att trösta en filifjonka som har gripits av panik och inte vet varför.
Teater? sa Hemulen fundersamt och tog glasögonen av sig. Inne i hans ohemula hjärta tändes en vag hågkomst av ett barndomsminne.
Fly! Ropade Muminmamman. Polisen är här!
Dröj inte på vägen, och var inte rädd. Nätterna i juni är aldrig farliga.
Små hemuler är så hemskt ängsliga av sig, förklarade Mumintrollet viskande.
O, sa Sniff. Och en häftig kamp utspelades i hans hjärta som älskade ägodelar alldeles för mycket.
Han var sig själv igen och han hade sina egna funderingar om saker och ting, och han längtade hem.
Det enda som betydde någonting var att jag hade hittat min först vän och alltså börjat leva på allvar.
Naturligtvis tyckte pappan om att fiska, det gör väl de flesta pappor av en viss sort. Men han tyckte inte alls om att komma hem utan fisk.
Det var mycket tillfredsställande att lägga nät, ett manligt och lungt jobb. Nånting man gjorde för familjen.
Jag vill inte laga, tänkte pappan. Jag vill inte plocka sjögräs… Jag vill bygga stora, starka saker, jag vill så hemskt mycket, och så gärna – men jag vet inte… det är så hemskt svårt att vara pappa!