Sophia och farmorn satte sig i stranden för att tala vidare om saken. Det var en vacker dag med långa vindlösa dyningar. Just en sådan dag, i rötmånaden, händer det att båtar ger sig av ensamma från sina stränder. Stora främmande föremål söker sig in från havet, somligt sjunker och somligt stiger upp, mjölken surnar och sländorna dansar desperat. Ödlorna är inte rädda. När månen går upp parar sig de röda spindlarna på obebodda skär, där är berget en enda sammanhängande matta av mycket små, hänryckta spindlar.

Varför har du så bråttom? frågade Sophia och hennes farmor svarade att det är bra att göra saker just då när man vet vad man har att göra.

Farmorn gick upp över berget och funderade på fåglar överhuvudtaget. Det föreföll henne som om inga andra djur hade deras förmåga att dramatiskt understryka och fullständiga ett skeende, årets och vädrets växlingar och de skiftningar som stryker genom en själv.

Nu var allting förändrat. Hon gick omkring med försiktiga, ängsliga steg medan hon stirrade i marken efter det som krälade och kröp. Buskar var farliga, sjögräset var farligt, regnvattnet, de fanns överallt, de kunde finnas mellan pärmarna i en bok, tillplattade och döda, för så är det att krypande djur, trasiga djur och döda djur följer ens liv från början till slut. Farmorn försökte tala om saken men hon klarade det inte. Den oförklarliga fasan är så svår att hjälpa.

Muminmamman vet nog hur alltihop ska kunna räddas.

Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget.