Det allra sista huset låg ensamt för sig självt under den mörkgröna väggen av granskog, här började ödemarken på allvar. Snusmumriken gick snabbare, rakt in mot skogen. Då öppnade det sista huset en dörrspringa och en mycket gammal röst ropade: Vart går du? Jag vet inte, svarade Snusmumriken. Dörren stängdes igen och Snusmumriken steg in i sin skog med hundra mil av tystnad framför sig.

Det svaga suset av regn och rinnande vatten hade inte förändrat sig, det hade samma milda ton av ensamhet och fulländning. Men vad brydde han sig om regnet så länge han inte kunde göra en visa som handlade om regn.

Du tycks ha blivit dig själv igen, och egentligen är du trevligare på det sättet.

Jag vill inte ha vänner som är snälla utan att bry sig om en och inte någon som är snäll för att slippa känna sig otrevlig. Och ingen som är rädd. Jag vill ha någon som aldrig är rädd och som bryr sig om en, jag vill ha en mamma!

Vad som är trevligt med dig, sa Hemulen förtroendefullt, är att du säger så lite. Man tror att du är hemskt klok därför att du ingenting säger. Man får lust att prata om sin båt.

Vildmarksliv är det bästa jag vet.