Jag brukade stå framför den lilla tamburspegeln och se djupt in i mina sorgsna blå ögon medan jag försökte genomtränga mitt livs hemlighet. Med nosen i tassarna framsuckade jag: Ensam! Hårda Värld! Ödet är min Lott! och andra sorgliga ord tills det kändes lite lättare.
Men småningom inträdde en förändring; jag började grubbla över formen på min egen näsa. Jag lämnade den likgiltiga omgivningen åt sitt öde och funderade mer och mer över mig själv vilket jag fann vara en förtrollande syssel- sättning. Jag slutade fråga och greps istället av längtan att tala om vad jag kände och tänkte. Men ack, det fanns ingen annan än jag själv som tyckte att jag var intressant.
Är det någon konst att vara modig om man inte är rädd?
Jag är en ensam flykting som är född under alldeles särskilda stjärnor.
En ny port mot det Otroliga, det Möjliga, en ny dag där allting kan hända om man inte har nånting emot det.
Gymnastik, min son, svarade pappan. Nyttigt! Ett steg ner, två uppåt, ett ner, två upp! Bra för musklerna.
Det enda som betydde någonting var att jag hade hittat min första vän och alltså börjat leva på allvar.
Allting som är trevligt är bra för magen.
Förlåt, men vi kunde omöjligt vänta så länge. Vi är så förtjusta i varann!
Ursäkta! Men min pappa och mamma gråter inte alls! De kom bort i en storstädning!
Flockar av sjöspöken kilade kors och tvärs framför stäven och i kölvattnet strödde vi havregryn åt en fnittrande svans av sjöfröknar.
Flockar av sjöspöken kilade kors och tvärs framför stäven och i kölvattnet strödde vi havregryn åt en fnittrande svans av sjöfröknar.