Så satte de sig i en rad på stranden, tätt bredvid varandra. Sniff ville sitta i mitten för han tyckte det var säkrast.
Tove Jansson, från boken Trollkarlens hatt (1948)
Jag såg den först! skrek Sniff. Jag måste få välja namn på den. Vore det inte skojigt om den hette SNIFF. Det är så kort och bra.
Sniff, från boken Trollkarlens hatt (1948)
Mumintrollet blundade och tänkte: Vad folk är olika.
Tove Jansson, från boken Trollvinter (1957)
Och plötsligt började Mårran sjunga. Hon satte igång med sin glädjesång och vaggade fram och tillbaka med flaxande kjolar, hon stampade runt i sanden och visade på alla sätt hon kunde att hon var glad över att han kom.
Tove Jansson, från boken Pappan och havet (1965)
Mumintrollets pappa längtade efter sin familj och efter sin veranda. Han tyckte plötsligt att först där skulle han kunna vara just så fri och äventyrlig som en riktig pappa ska vara.
Tove Jansson, från boken Det osynliga barnet (1962)
Himlen var blå som vanligt så det kunde inte vara fråga om eldsprutande berg den här gången.
Tove Jansson, från boken Det osynliga barnet (1962)
Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv.
Tove Jansson, från boken Det osynliga barnet (1962)
Tänk att aldrig kunna bli glad eller besviken, att aldrig kunna tycka om nån och bli arg på honom och förlåta honom. Att inte kunna sova eller frysa, aldrig missta sig och ha ont i magen och bli frisk igen, fira födelsedag, dricka öl och ha ont samvete... Alltihop. Så förskräckligt.
Muminpappan, från boken Det osynliga barnet (1962)
Tänk att aldrig kunna bli glad eller besviken, att aldrig kunna tycka om nån och bli arg på honom och förlåta honom. Att inte kunna sova eller frysa, aldrig missta sig och ha ont i magen och bli frisk igen, fira födelsedag, dricka öl och ha ont samvete ..
Alltihop. Så förskräckligt.
Muminpappan, från boken Det osynliga barnet (1962)
Det hade varit lätt att gå för ryggsäcken var så gott som tom och det fanns ingenting som bekymrade honom. Han var lycklig med skogen och vädret och sig själv. Morgonda- gen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild.
Tove Jansson, från boken Det osynliga barnet (1962)