Mumintrollets pappa längtade efter sin familj och efter sin veranda. Han tyckte plötsligt att först där skulle han kunna vara just så fri och äventyrlig som en riktig pappa ska vara.
Han ägde månskenet mellan stammarna, han förälskade sig i de vackraste träden, han band kransar av blad och lade om sin hals...
Jag ska sköta om dig och älska dig. Du kan få sova på min dyna om natten. När du blir större och börjar tycka om mig ska du få simma med mig i havet.
Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar nån för mycket, det vet jag.
Ni talar om blåst, sa Filifjonkan plötsligt. Blåst som far iväg med ens byk. Men jag talar om cykloner. Tyfoner, kära Gafsa. Tromber, virvelvindar, taifuner, sandstormar ... Flodvågor som tar med sig ens hus ... Men allra mest talar jag om mig själv fast jag vet att det inte är fint sätt. Jag vet att det kommer att gå på tok. Jag tänker på det hela tiden. Till och med när jag tvättar min trasmatta. Kan Ni förstå det? Känner Ni likadant?
Det är det dummaste, fånigaste, mest felaktigt uppfostrade barn jag nånsin har sett, med eller utan huvud.
Oj, oj, oj. Han har så mycket känslor, det där trollet.
Snälla lilla du, gör precis vad du har lust till!
Du lilla oförnuftiga djur.
Bli inte rädd, men det har hänt nånting förfärligt.
Folk fick respekt för en om man lät bli att prata. De trodde att man visste en hel massa och levde förfärligt spännande.
Jag förstår ingenting alls av allt det här.