Mårran
Ensam och missförstådd
Mårran är ensamheten personifierad. Hon har inga vänner och är kall och fruktad av de flesta som bor i Mumindalen. Marken under henne fryser till is, och hennes kyliga utstrålning gör att andra börjar tänka dystra tankar. Hon letar förgäves efter ljus och värme, men allting hon rör vid slocknar, så hennes ensamma strövtåg fortsätter.
“Hon stirrade in i lampan och ruskade sakta på sitt stora tunga huvud. En vit dimma av köld rullade fram vid hennes fötter. Nu började hon långsamt glida fram mot lampan, en väldig grå skugga av ensamhet.” (Pappan och havet, 1965)